emeliesdiaries.blogg.se

Det här inlägget har jag haft legat i utkast i över en vecka, rädd för om jag ska våga publicera det eller inte men jag orkar inte bry mig längre om ni får veta.

Jag är trött på att låtsas att jag mår bra när jag inte gör det. Trött på att hålla allt inne. Trött på att folk, inklusive mig själv aldrig kan säga hur dom mår. Men jag är rädd. Rädd för vad alla ska säga bakom min rygg, rädd för allt skit som ska pratas utan att jag vet om, hon är ju inte smal hur kan hon ha ätstörningar. För det är väl det enda som finns i mitt huvud sedan i höstas. Vad ska jag göra för att bli smal när träna 5 gånger i veckan inte räckte. Jag börja äta nyttigare men när inte det hjälpte började jag äta mindre. Huvudvärken är där ständigt och yrseln fanns ofta där och fortfarande där ibland. Kände mig helt svag i kroppen, orkade inte längre göra det jag älskade mest av allt. Springa. Det enda som får mig att tänka på annat och får mig att må bra. Det är bara då jag känner mig stark. Det gör att jag slipper allting runt om för en timma. Jag har låtsas som ingenting så länge men jag orkar inte skämmas längre. Jag grät på riktigt för första gången på det där jävla mötet för en vecka sedan. Tills nu har jag kunnat säga att jag varit hos tandläkarn i 5 veckor i streck vilket ingen har lagt märke till. Men jag tänker inte låtsas längre. Min fasad som har varit så stark orkar jag inte längre hålla uppe. 

Att gå upp på morgonen och åka till skolan är en lättnad för där slipper jag tänka på mat och för en liten stund kan jag skratta på riktigt. Men när jag kommer hem och det sista jag vill göra är att äta och vara tvungen att göra det ändå är bland det värsta som finns nu. Vissa dagar går det bra att äta lite flingor, men andra säger kroppen bara nej nej nej du kommer bli ännu tjockare om du äter det där. Jag har försökt att äta större mängder men kroppen säger emot och tankarna som kommer då går inte att beskriva och därför äter jag hellre ingenting alls. 

Det är skönt att det är så pass lätt i skolan som det är, jag kan sätta upp den där muren men varje, varje kväll när jag kommer hem så brister det. Men det är inte bara dessa jävla tankar om mat som jag är trött på. Jag är trött på att alla ska visa hur perfekta de är och hur perfekt de har det. Säkert många som får reda på det här nu kommer tänka eller säga vad har hon att klaga över, och det är sant jag har en familj som bryr sig om mig mer än över något annat, jag har vänner som är så himla värdefulla och ni som vet om det här sedan innan tack tack tack för att ni alltid finns där! Jag har ett fint hus och om materiella ting är glädje så har jag det också. 

18 är väl en ålder alla drömmer om men inte jag, ville inte fylla 18. Så stora ting som tynger ner axlarna. Måste ha jobb, måste tänka på framtiden, tjäna pengar. Men vem vill ha mig jag är ju värdelös!? 18 innebär körkort och som att det inte redan är mycket att tänka på med skola, försöka få jobb, mat osv.. 

Och det här med att alla ska jämföra sig hela tiden, vad fick du på provet, hur skrev du vad är dina betyg? Och att man alltid pratar om dieter, vara nyttig och hur många gånger i veckan han eller hon har tränat. Jag har också gjort det dagligen vilket har lett till vart jag är idag. Dras mellan att inte vilja äta och vilja äta för samtidigt vet jag hur farligt det är.

Jag försöker visa mig stark och låtsas som ingenting, det är väl därför det brister varje kväll för så svag som jag känner mig nu har jag aldrig varit. När de för en vecka sedan sa att jag hade diagnosen ätstörningar så hade jag väl redan förstått det men att höra det, och veta att jag ska gå till det där helvetet varje vecka och när de sa att jag inte får träna om jag fortsätter så här, då brast det. Jag kunde knappt sitta kvar på stolen, ville bara springa ut från det där stället och aldrig mer komma tillbaka. Rädd för vad alla ska säga nu, för ingen har ju anat någonting för jag ser ju ut som "vanligt"? Att folk ska säga bakom min rygg att jag gör det här för att få uppmärksamhet. And fine om det är det som kommer hända får ni väl göra det. Jag har i alla fall lärt mig vilka som alltid finns där för mig även fast jag inte vill dela med mig av det här för jag vill inte att någon annan ska känna min smärta.
Under så många tillfällen, i stort sätt dagligen så har jag varit så arg på mig själv för att jag berätta sanningen och blev tvungen att gå till den där hemska ätstörningscentralen. Men samtidigt är jag rädd i alla fall jag inte hade sagt något, hur sent hade jag gjort det då, hur hemskt hade inte det blivit? Så tack Ebba, Matilda och Manda för att ni tvinga mig att prata med någon trots att det var det sista jag ville göra.♥

Men jag är trött på att låtsas vara glad och lycklig när allt jag vill göra är att gräva ner mig under jorden. Ja, jag har ätstörningar, en så jävla konstig sjukdom som jag önskar att jag kunde styra över men det kan jag inte.